Till startsidan
Nordiska vemodet tränger igenom i Thomas Zornats målningar
Ett vemod genomstrålar Thomas Zornats måleri där närhet dubbleras av distans.
Hur beskriva Thomas Zornats måleri, som under sommaren visas i Stenasalen? Som hyperrealistiskt? Åtminstone vid en första anblick.
Det är systematiskt i sitt utförande. Varje målning är en monokrom - blå, grön, magenta eller gråvit - alltså enfärgad men i olika ljushetsgrader. Ytan byggs upp av små prickar som bildar mer sammanhängande fläckar, oregelbundna färgzoner. En närsynt granskning uppenbarar likheten med de "nonfigurativa" kamouflagemålningarna som Zornat tidigare gjorde.
Självfallet är all naturlikhet byggd av abstraktioner, ytterst en mönsterstruktur - Zornats måleri ser jag som ett slags mimicry som smälter in i vår bild av verkligheten (ungefär som en fågels fjäderskrud smälter in i skogsgläntan) utan att för ett ögonblick vilja bli en illusoriskt oskiljaktig del av den bilden, eller ett med sin (fotografiska) förlaga. Målningen smälter in bara för att lösgöra sig - till detta bidrar ju också "verfremdungs"-effekten i det monokroma. Lösgöra sig för att åter bli sedd som den komplicerade artefakt den hela tiden varit. Med en tydlig objektkaraktär dessutom: oljefärg på monterade pannåer, som flata lådor mot väggarna.
Det är ju i denna skillnad, i detta avstånd (och man kan uppleva det som en kylig avgrund eller som ett intimt rum) som målningarna verkar. Det är ett intellektuellt genomreflekterat måleri, som samtidigt är bärare av förtätad känsla. Men en känsla som är motsatsen till expressiv subjektivism: snarare är den kollektiv, allmän i den bemärkelsen att vi alla är eller har varit där, eller kan hamna där. Hur känslan än beskrivs. Vemodet, den särskilda hemkänslan i vemodet. Intimsfären, och intimsfären främmandegjord. Barnen bakom dagisstängslet, plötsligt som i ett flyktingläger. Barnen balanserande på spången över bäcken, som i en symbolisk passage. Regnet på rutan, som nu är målningens illusoriska yta (till exempel i Helsingfors): de målade regndropparna skapar något av en trompe l'oeil- effekt men också ett dekorativt mönster. Samtidigt blir de en kommentar till en hundrafemtioårig tes om måleriets bildrum som platt yta ("platt som ett spelkort" som Manet sade), den platta yta som de målade dropparna här poängterar samtidigt som vi förmodas se rakt igenom den, genom "fönstret", rakt in i målningens platta ogenomskinlighet.
Zornat skriver att utställningen inspirerats av verk i museets samlingar och räknar upp vilka. Lite sport för den initierade som kan hitta direkta beröringspunkter eller paralleller, sinnrika variationer. Frågan om det berikar eller låser tolkningen kan lämnas öppen. Målningen med det avdukade midsommarbordet med blandningen av tomma stolar och bänkar runtomkring är kanske Kröyers Hip hip hurra post festum, i en annan tid och vinkel, avidylliserad. Den blir också en uppdatering av det nordiska vemodet i nordiskt ljus. Ett vemod som är jag uppfattar som den mest genomträngande tonen i utställningens ackord.
Mikael Olofsson
