JAKT!! Tidskriften Presens #1 2001
DET var när jag var 14 år. Olle, min brorsa, var tolv år äldre än jag och han hade en jävla bra hund som var pigg och gubbarna ville låna den. Olle låg i lumpen så jag fick följa med ut för hundens skull och jag hade Olles bössa med mig. Dom barka iväg med hund och mig dom här gubbarna, men så fort vi kom in i skogen så ställde dom mig där. Dom skulle bli av med mig, dom ville ju inte ha med mig givetvis. Sedan så gick dom bara. Jag begrep ingenting då på den tiden, varken om jakt eller något annat.
Så jag gick där, det var på en väg och jag stegade fram och tillbaka, fram och tillbaka. Med bössan på ryggen; jag hörde ingenting och såg ingenting. Det tog nog ett par timmar ungefär, så jävlar som när jag vände mig om! Då så kom räven där och det var precis så jag fick av bössan från ryggen. Och jag spände hanarna och då var räven på vägen och jag drog till. Han försvann ner på andra sidan och så gick jag fram och då låg räven stendöd där. Så jag gick hem med räven. Stor räv var det och sedan kom gubbarna ganska långt efteråt och undrade; dom trodde jag hade skjutit en hare, givetvis.
Det var mitt första storvilt, jag var bara 14 år så det var högtidligt att skjuta en räv. Gubbarna blev snopna, givetvis, men de var ju inga riktiga jägare någon av dom.
Det visste jag inte då, jag begrep ju inte någonting när jag var 14 år, men det var dom ju inte.
Det var min första, största räv och det jag kommer ihåg mest egentligen. Det går aldrig ur det där.
Ingvar Nilsson, 71 Långaryd.
berättad föt Thomas Zornat
