JAKT!! Tidskriften Presens #1 2001
DET VAR NOG 1977 jag sköt tre älgar på Träppja damm. Brodern var inblandad i det och hade skickat upp en gammal man från Hylte som inte var någon jägare precis.
Vi lottade väl inte ut passen utan jagade själva, vi hade nog delat på laget. Gubben satt längre upp på en väg och jag fick ”generalpasset” ute i en mosse; en lång mosse var det och sedan var det hela dammen bort igenom. Vi hade byggt det passet: jag, brorsan och markägaren i Träppja, vi hade byggt tornet mitt i mossen.
Där satt jag. Och så skalla dom och rätt som det var kom det en tjur. Han hade tre taggar och han var inte så stor och det var en gammal tjur. Han kom först. I vanliga fall kommer ju alltid tjuren efter ko och kalv och vi fick skjuta ko och kalv, det var bestämt så på den tiden. Men nu kom tjuren ut först, ko och kalv kom efter och det var inte mer än 70-80 meter; det var ju fint. Jag sköt två skott på tjuren och sedan så damp han. Mitt i dammen, eller mitt i vattnet blev han liggandes.
Sedan sökte jag upp kalven och sköt åtminstone två skott på den. Då hade kon gått och ställt sig vid kanten. Där stod hon så jäkla fint och jag var precis färdig, jag var färdig att trycka av och då gick hon igång… Jag tänkte att jag skiter i det. Hon fick gå. Kalven låg ju där, men när kon hade gått tittade jag efter tjuren och då satt han upp. Han hade gått en liten bit och satt nu innanför kanten på bakändan. Jag fick skjuta ett skott till och då hade jag tömt bössan. Jag skulle precis ladda om och lägga i signalskott, då det började plaska. Det plaska längre ner; 180 meter eller vad det nu kunde vara. Jag fick plocka ur de där signalskotten och lägga i rediga skott. Jag la i fyra – ja, jag laddade väl fullt med fem skott kanske – när det kom ut en väldigt stor tjur och ställde sig mitt i vattnet en bit ut. Den bara stod helt still och jag var ju färdig och sköt på den: Sköt ett skott och han stod kvar precis stilla! Jag tänkte att det var ju konstigt; långt håll var det, det måste vara något galet, tänkte jag, jag har väl inte rört honom. Men jag hade ju inget att göra så jag sköt igen. Jag sköt tre skott först och främst på honom där han stod och jag tror inte han rörde på öronen ens. Det var mellan det sista skottet – näst sista skottet eller det var efter det sista skottet, det vågar jag inte säga – men jag sköt fyra skott på honom. Så tog han ett steg framåt och föll rätt ner.
Det första skottet låste honom antagligen där han stod. Med det sista skottet vakna han till, och då skulle han i väg, men då var han ju för dålig. Och så ramlade han direkt ner.
Han hade ju korta taggar, väldigt fina horn. Jag sköt tre där, det var ju en liten upplevelse. Jag har haft en jävla tur på det viset, men vad det beror på vet jag inte.
Ingvar Nilsson, 71 Långaryd.
berättad föt Thomas Zornat
