 |
 |  |
|  |
|  |
|  |
|  |
|  |
|  |
|  |
 |
|
|
|
|
Katalogtext
I mörkret är alla katter grå. Om Thomas Zornats måleri av Carl-Johan Malmberg
En målning av Thomas Zornat sträcker sig mot världen. Och drar sig samtidigt tillbaka från den. Den sträcker sig mot människor, landskap och föremål, den registrerar och återger, minns och påminner. Men på samma gång omformar den; med hjälp av sina måleriska verkningssmedel, färg, penselskrift, teckning, ramverk, skapar den en motvärld. Det är här som den särskilda form av lycka i hans målningar går att finna: en kombination av vaksamhet och befrielse. Det är som om dessa bilder sa till oss: omsorgen om, oron inför livet, detta sköra och förbiilande, kan vi för ett ögonblick överlåta åt målningen. I all sin ”döda” föremålslighet är den både garant och löfte. Den är den Atlas som bär världen på sina axlar och låter oss slippa dess tyngd.
Som avgångselev vid Konsthögskolan Valand i Göteborg visade Thomas Zornat för några år sedan en stor duk målad i grönt svenskt kamouflagemönster. Målningen fungerade både omedelbart och metaforiskt; den lyckades säga någonting mycket grundläggande om måleriets förhållande till illusoriskhet, till döljande och anonymitet – och till praktiskt syfte. Det är tänkvärt att vår civilisations allra äldsta målningar, som de i Lascauxgrottorna, är symboliska jakter, villebråd frambesvurna med hjälp av magiska bilder. Så är måleriet först som sist inte bara ett sätt att se utan överlevnad och bemäktigande.
En målning som helt och hållet tror sig vara världen är antingen naiv – eller självbelåten. Thomas Zornats målningar vet alla att de är målningar; de vet att de ser världen med en speciell ensidighet, ett slags inväntande blick. De har ofta kikarens eller kamerans perspektiv, när dessa, osynligt för det, fångar sitt motiv. Världar töms på färg, blir enfärgade, blå, gröna, röda – men förtydligas underligt nog just i den akten. Målningarna behåller det som de själva uppfattar som det väsentliga – det identifierbara.
I mörkret är, som ordspråket lyder, alla katter grå. Ja, men de är fortfarande katter.
In the dark all cats are grey. On the art of Thomas Zornat, by Carl-Johan Malmberg
A painting by Thomas Zornat reaches out to the world and withdraws from it at the same time. It stretches out towards people, landscapes and objects, it observes and depicts, recalls and reminds. But at the same time it re-shapes what it observes; through the working methods of painting – colour, brushwork, delineation and frame – it creates an opposing world. It is here that the special form of happiness in his paintings is to be found: a combination of watchfulness and relief. It is as if these pictures could tell us that we can for a moment abandon our concern and anxiety towards life, this fragile and transitory condition, to the care of the painting itself. Despite its “lifeless” condition it assumes the role of active guarantor and guard. Art is the Atlas which bears the weight of the world upon its shoulders and frees us from its burden.
For part of his final project some years ago at the University of Fine Arts, Valand, in Göteborg, Thomas Zornat exhibited a large canvas painted in green Swedish camouflage pattern. The painting functioned both metaphorically and immediately; it succeeded in saying something essential about art’s relations to the illusory, to concealment and anonymity – and to its practical purpose. It is worth noting that the oldest artworks our civilization, those in the Lascaux caves for instance, are symbolic hunts, prey conjured up by magic representations. Thus painting is ultimately not just a way of seeing but one of survival and appropriation.
A painting that believes itself to be the very world is either naïve or complacent. Thomas Zornat’s paintings are aware that they are all just paintings; they know that they view the world with a particular bias, a kind of focused attention. They often possess the perspective of binoculars or camera when these, unnoticed, trap their subject. The world is emptied of colour, becomes monochrome, blue, green, red – but is strangely sharpened by that very act. The paintings retain what they themselves regard as the essential – the identifiable.
In the dark, as the proverb puts it, all cats are grey. Indeed yes, but they’re still cats. |
